Det var evigheter sen jag skrev någonting här. Mycket har hänt sen sist kan jag säga. Men det här inlägget kommer bara handla om en sak. 

 

Jag har ju i flera år haft smärta i kroppen. När jag var 15 år (vilket nu är 16 år sen) blev jag diagnostiserad med reumatism. Jag fick medicin som jag skulle ta när jag hade ont i kroppen. Medicinen hade jag tills jag fyllde 18. Och det funderade för stunden mot smärtan då. Men så fick jag träffa en ny läkare och det var då som allting började gå åt fel håll. Jag tänker inte gå in på det för det är en alldeles för lång historia, jag tänker bara säga att ända sen dess har jag inte haft någon medicin för smärtan i min kropp. Jag har fått leva på receptfria ipren och alvedon sen dess när det varit jävligt. 

 

För två år sen tog jag kontakt med vårdcentral för att jag kände att smärtan i kroppen blivit värre. De gjorde undersökning och jag fick komma till en reumatolog som mer eller mindre skickade hem mig med orden "jag ser ingen anledning till att behandla dig". Där och då sjönk mitt mod och jag var gråtfärdig. Jag fick höra att det inte var reumatism och smärtan mer eller mindre var inbillad. Men smärtan i kroppen var verklig och den blev bara värre och värre.

 

Det senaste året har smärtan i kroppen varit ett ganska stort hinder i min vardag. Jag har varit kroniskt trött, inte orkat göra saker, hamnat efter, vilket i sin tur lett till stress, inte kunnat sova ordentligt, fått mer ont i kroppen, vilket lett till ännu mera stress. Det har blivit en ond cirkel. I våras fick jag medicin för magproblem som jag haft ett tag vilket var bra då jag ända sen dess inte haft några problem med magen alls. Men det blev ingen uppföljning på det. Jag äter dock fortfarande medicinen.

 

Men så ringde jag vårdcentralen i tisdags morse pga en besvärlig vårta jag hade på fingret. Jag fick en tid samma dag för att få träffa en läkarstudent som skulle titta på min vårta. Jag gick till vårdcentralen med förhoppningen om att vårtan skulle väck. Väl inne i undersökningsrummet så blir mitt finger undersökt och när det är klart så frågar läkarstudenten om det är någonting mer jag vill att hon ska kolla på. Då passar jag på. Jag berättar för henne om smärtan jag har i kroppen, om min dumma höft som bråkar, om hur trött jag är om dagarna. Hon börjar undersöka. Hon böjer på mina ben, vrider på min höft. Det känns obehagligt för jag har ont. Sen börjar hon trycka på olika punkter på min kropp och förklarar samtidigt att hon gör ett så kallat triggertest. Det gör fruktansvärt ont när hon trycker på dessa punkter. Hon berättar för mig att en frisk person inte reagerar så här starkt på ett sådant test. Det är med andra ord någonting som inte riktigt stämmer med min kropp. När hon är klar hämtar hon sin handledare, en specialistläkare. Det tar en stund. Båda stiger in genom dörren. Specialisläkaren undersöker min vårta och sedan går hon direkt in på samma triggerundersökning som läkarstudenten. De berättar att de läst min journal och kommit fram till att reumatologen förmodligen har rätt. Det är inte reumatism. Men de ska ta blodprover för att vara säkra på sin sak. Jag får gå och lämna blodprover och de tar 8 sådana där provrör med blod. Det blir en väldigt grundlig undersökning. Jag får order om att komma tillbaka på fredag, vilket är idag.

 

Jag tog mig till vårdcentralen imorse. När jag kom dit får jag veta att blodproverna inte visade tecken på reumatism men att jag däremot har dåligt med folsyra i kroppen. Jag fick recept på folsyra-tabletter och order om att äta mera grönsaker. Jag fick veta att jag har för mycket kalcium i kroppen och ska därmed ta det lite lugnt med mejeriprodukter. Och sen kom nyheterna jag väntat spänt på: det är fibromyalgi jag har. Kronisk smärta i muskler och leder. Fibromyalgi syns inte på blodprov men däremot visade triggertestet de gjorde att det är det. Så jag fick recept på medicin som ska hjälpa mot smärtan. 

 

Jag har i 16 år varit feldiagnostiserad. Och i 13 år av dessa har jag haft ont i kroppen i tron om att det är reumatism men inte fått någon hjälp för det. Jag har en läkarstudent att tacka för hjälpen jag fått nu. En läkarstudent som gjorde en grundlig undersökning och fick sin handledare att ta det på allvar. Just nu är jag så himla glad att jag äntligen fått hjälp mot smärtan. Samtidigt är jag lite irriterad över det faktum att jag hade kunnat undvika så himla mycket smärta om någon bara hade lyssnat på mig och tagit min smärta på allvar under alla dessa år. Men jag har äntligen fått hjälp! Nu ska allt förhoppningsvis bli bra!